cloudgirl

Joråsåatte…..

Bloggen, och domänen, har varit avstängda i några månader på grund av anledning. Vi går inte in på det mer nu. Konstaterar bara att nu är vi uppe och springer igen och så låtsas vi som ingenting, eller hur?

Alltså, ibland stirrar man sig verkligen blind på vad man har framför näsan! Jag har suckat över, och undrat hur det kommer sig att det inte finns en enda vettig ölapp till iPhonen. Och med vettig menar jag då en app som har de flesta ölsorter jag råkar på inlagda, så att jag slipper sitta och knacka in namn och fota bild mitt i … erhm. Fyllan? Nä, berusningen (för har man druckit sig full kan man övergå till sådan där skitöl som inte är värd att registrera i nån app).

Och så FINNS tjänsten. Bara inte som en app.

Untappd är som Foursquare, fast för öl. Och inte en app.

Så här:

Du ”checkar in” på din ölsort och kan samtidigt berätta var du dricker den och dessutom betygssätta och skriva en liten kommentar. Du får badges på samma sätt som i Foursquare och kan leta upp andra ölnörd-kompisar och därmed följa med i deras drickande!

Det är inte en app, men en webbsida som funkar som en app. Enda skillnaden för iPhone-användaren är att man får börja med att leta upp sidan via browsern, sedan lägga till ett bokmärke på hemskärmen. Efter det märker du ingen skillnad alls.

Jag invigde appen tjänsten på International IPA day (4 augusti – VISSTE DU INTE DET??) med en IPA (hepp!) på Oliver Twist – Stockholms bästa ölplejs för sådana som mig – alltså fans av amerikanska mikrobryggeriöl.

På semestern – då ska jag blogga järnet, tänkte jag.

Pyttsan. Halva semestern har redan gått…

Jag hade alldeles glömt bort att det fanns bibliotek. Jag skyller detta faktum på att jag

1. Bott i Rågsved med ”bara” Högdalens pyttebibbla inom lagom avstånd
2. Är beroende av Adlibris
3. Inte kan se en Pocketshop utan att handla

Men framförallt är det väl Adlibris och webbhandlandets fel att jag låtit biblioteken falla i glömska. Men nu, när jag blivit fast övertygad om att bokhyllor är ett jävla åbäke (försök att flytta 10 gånger på lika många år och se om du inte får samma syn på saken!) aktualiserades plötsligt biblioteken i en vrå av min hjärna igen.

Den lilla bokhylla vi har hemma (med två hyllplan för böcker) är nämligen redan överfull.

Så när jag insåg att ingen skulle hörsamma min blygsamma (ehrm!) uppmaning att skänka mig en nybörjarbok i pianospelandets ädla konst samtidigt som jag har köpstopp i väntan på höstens Tokyoresa slog det mig plötsligt att biblioteket ju är den perfekta lösningen! Det bästa är att de ju tar tillbaka böckerna efter att jag är klar med dem – ergo inget adderande till den redan fyllda bokhyllan!

När jag pluggade var en sökning på biblioteket detsamma som orangefärgad terminaltext på svart botten på en skärm (utan mus!) i den faktiska biblioteksbyggnaden. Nu är det en webbsida, biblioteket.se där jag kan låna om, reservera och söka i katalogen utan att veta titel och författare från början. Och hemifrån!

Det enda som saknas är väl en iPhoneapp. OJ vad en sådan skulle öka mitt boklånande! Då skulle jag sitta och surfa biblioteksapp på bussen till jobbet, reservera det jag ville ha och bara plocka upp på hemvägen.

Mobilversionen av sidan lämnar tyvärr en del i övrigt att önska. den känns inte alls särskilt lockande och kommer inte leda till någon lånecirkus från min sida. Men å andra sidan kanske det är lika bra, för annars får vi nog skaffa en ny bokhylla lik förbannat bara för att få plats med låneböckerna. Nu står ju de enda bibblanlånen i notstället istället!

Jag vet inte om det är mitt nya liv som äppelflicka som gjort att jag fastnat för klart.se, men jag tilltalas helt klart av det grafiska upplägget med enkla ikoner.

Jag försöker låta bli att tänka på att det är hiskeliga Aftonbladet som ligger bakom och fokuserar istället på att växla mellan översikten i bilden ovan och versionen Timme för timme som hjälper mig att avgöra om jag kan ta cykeln till jobbet trots att det hotas med regn delar av dagen.

En sol eller molnikon, en temperatur. That’s it. Igen jobbig grafik som rör sig eller knasig text som, liksom tv:s och radions väderleksrapporter hinner passera genom hjärnan utan att jag lagt märke till vad de egentligen sa.

Okej. Jag hjälpte just en av bloggens läsare (eller tillfälliga googlare?) genom att maila en pdf med monteringsanvisningen för IKEA:s soffa Göteborg. Så nu tänkte jag be om hjälp. Jag har testat det förut, men det gick inte så bra. Men fan den som ger sig, eller?

Jaja. Vi har ju blivit med klaviatur. Och eftersom mina tvärflöjtslektioner i tonåren av naturliga skäl inte gick in på det där med ackord behöver jag en grundkurs i ämnet. Så jag tänkte att någon av er kanske har ”Ge höret en chans 1” liggandes i nån skräphög någonstans och att ni vill skänka den till mig?

Den är inte särskilt dyr, så egentligen kan jag köpa den själv. Men jag är av den åsikten att böcker ska vandra vidare när man är färdig med dem och har själv börjat skänka bort böcker, så jag försöker ändå.

Jag inbillar mig att den är perfekt, eftersom jag och boken har en del gemensamt:

• Gehör
• En faibless för dåliga ordvitsar

Men jag kan tänka mig andra pianoläroböcker också, så länge de är på nybörjarnivå. Nån som känner sig manad? Jag kan erbjuda romanen ”Niceville” av Kathryn Stockett i utbyte.

Sådär ja. Inte så molnigt, men väl elektroniskt. Och det går att koppla ihop med datorn. Varför vet jag inte riktigt, men det lär ge sig när den andra halvan av hushållet (musikern) ids slita sig från tangenterna för att testa nästa finess.

Man kan koppla in lurar till det också. Det är bra på två sätt.

1. Grannarna blir gladare.

2. Annars hade jag nog fått titta på tv via min iPhone instängd i sovrummet den kommande månaden.

Det är nog NU jag ska annektera iPaden… Hmmm.

PS. Det står Kurzweil  på det, det är allt jag vet om modellen. Och att det är snyggt och låter fint!

För ungefär ett år sedan började jag ett vikariat som gjorde mig till projektledare för sociala medier på min arbetsplats. Först lät jag inte det påverka min närvaro i sociala medier särskilt mycket, men efter ett tag kändes det märkligt att först twittra liksom ”officiellt” i min yrkesroll från mitt twitterkonto sahlena och sedan, i nästa tweet, använda samma konto för att diskutera kvällens öldrickande med lillebror.

Så jag delade på mig och började twittra arbetsrelaterat från ett annat konto. Det var rätt skönt. Men nu har jag precis avslutat det där vikariatet och hoppat på ett annat, där jag inte har samma tydliga representantroll. Och då kändes det väldigt självklart att strypa det andra kontot. Och det – det kändes JÄTTESKÖNT.

Det var nämligen lite kluvet att vara två mig själv samtidigt. De sammanföll för ofta, samtidigt som en del saker verkligen inte skulle hamna på fel konto. Gränsen gick oftast där det handlade om att TYCKA något.

Mitt jobb-jag fick retweeta saker åt kollegor som jag gärna skickade vidare, men som kanske inte ”var jag”. Nu menar jag inte att jag inte stod för dem, snarare att de kanske inte riktigt väckte det engagemang hos mig som jag tyckte motiverade det lite mer personliga utrop det blivit om jag privat-twittrat om det.

Mitt privata konto kunde utropa glada ting om restauranger, varor och sånt som mitt jobb-jag med sina krav på opartiskhet inte riktigt lämpade sig för. Inte så att min trovärdighet skulle sättas ur spel, men det skulle inte ha varit snyggt.

Jag vet att det finns de som hävdar att den här gränsdragningen mellan ett jobb-jag och ett privat-jag inte kommer att finnas i framtiden, men det får stå för dem. Jag vill ha en gräns. Det kostar en del att upprätthålla den, men det tycker jag att det är värt.

Google+ är ensamt just nu. Jag är där för att jag inte kan låta bli, men just nu undrar jag mest hur i hela friden det här ska gå… För går det verkligen att ta över från Facebook genom att… se ut som Facebook?

Fast samtidigt är jag lite arg på Facebook för att de kanske ska göra det här som gör mig lika anti som deras sätt att envisas med att visa mig vad som är mest kommenterat/gillat istället för att låta mig fokusera på vad som har hänt senast.